diaryofafreakishlife

Annars händer inte så mycket, väntar och väntar på att utredningen skall slutföras. Har haft en del samtal med min favvossk nu sedan hon kommit tillbaka efter sjukskrivning. Hon förstår vad jag menar med att viljan att leva inte finns, trots att jag kan se glädjeämnen i tillvaron, att det är "vardagen och resten av livet" som är bekymret. Vem skulle vilja försvinna om livet bara bestod av trevligheter? Låter ju så patetiskt att jag inte orkar med vardagen, men det är ju någonting i mig som fattas, det som krävs för att jag ska kunna hantera det som hör livet till.

I och med att bli utskriven och åka hem till mitt eget boende ensam inte är något alternativ från vårdens och mina näras sida, så måste någon ju hitta ett halvvägsboende, ett depåstopp. Jag har letat och letat på nätet, i hela sverige så hittar jag 1 behandlingshem som passar min ålderskategori och som inte riktar sig enbart till missbrukare eller tjejer med olika ätstörningar. 1 hem, i hela sverige!! Vi snackar typ 5 behandlingsplatser totalt sett, hur i hela fridens namn kommer det sig att det inte finns fler alternativ för den relativt stora patienkategori jag tillhör? Eller finns det? Är det för svårt att hitta bara? Ingen av de läkare jag träffat här på avdelningen vet någonting hävdar dom, men jag vet ju inte om dom har kollat upp det heller. Det vet man ju aldrig...

Tycker bara att det är märkligt att det finns så lite, personer med depression/ångest och av det tillkommande bekymmer är ju så himla vanligt! Sedan är väl kanske inte alla i behov av behandlingshem i någon form, men det verkar inte som att det är en lukrativ nisch att etablera behandlingshem i...

Jaja, nu är det dags för fredagsmys! Har beställt en kebabtallrik, så kan jag frossa o hetsäta och sedan få lite lagom fredagsångest.